Alltså, denna väntan...

Dimma, 10 veckor gammal. Två veckor kvar.

De senaste två veckorna har susat iväg med saker att förbereda, men de två som är kvar känns oändliga. Jag längtar så. Och är lite nervös, det erkänner jag. För matskålar och klätterträd och leksaker är ju egentligen helt irrelevant. Det viktiga är förtroende och kärlek, och båda är saker som man måste visa sig värdig. Tror jag att jag kan visa mig värdig Dimmas förtroende och kärlek? Naturligtvis. Annars skulle jag inte skaffat en katt. Men jag är nervös ändå, ok?

Titta noga, har ni sett en så fantastisk liten krabat? Kattunge men inte en fluffboll. Avsaknaden av lång päls stör mig inte alls nu, jag vet hur persiko-len hon är. Det finns faktiskt inget egenvärde i päls - det är ju individen som är viktig. (Tårna, kolla tårna!)

Russin-pannan, Yoda-öronen och ödlesvansen... Det är inte nödvändigtvis nackdelar. Titta en gång till. (Och titta på ögonen. Vackra blå ögon som ser dig.) Hade du frågat mig för ett halvår sen så hade jag fnyst föraktfullt. Fördomsfullt. I avsaknad av fakta. (Glöm inte den bedårande svarta nosen.) Vi är styrda av yta, utseende. De de facto icke-nakna nakenkatterna avvisas innan de får en chans, för de ser inte ut som alla andra. Och päls eller inte, spelar det roll? Vi är alla individer, oavsett utseende.

Titta noga på fotona igen. Det du ser är inte en konstig nakenkatt.

Det är Dimma.