Sphynx på äventyr

Idag har Dimma gjort något otroligt läskigt, livsfarligt och antagligen världens undergång. Fast... sen tog matte och husse hand om problemen. Tack och lov! Den första konfrontationen - utan förberedelse - var dock organiserad under all kritik. Matte förtjänar vartenda rivsår.

Men vad var det som hände? Dimma hade - efter en inledande blind panik - dragit sig tillbaka längst in sovrummet, bara matte som kom och tittade lite. Fast det var ju lite spännande med vad som hände också... Sagt och gjort, mycket långsamt smög hon ut mot köket. Nätdörren var stängd. Bra. Spänd som en bågsträng stod hon där, stirrade på världens undergång och hoppade ut skinnet om någon rörde på sig i närheten. Efter ett tag bestämde hon sig för en taktisk - tillfällig - reträtt. Då stängde matte dörren till sovrummet, men hon kunde avlägset höra hur "kattastrofen" förflyttades ut ur lägenheten. Tystnad. Matte öppnar dörren igen. Mycket, mycket långsamt närmar hon sig köket...

Den stora "kattastrofen"? Jo, den såg ut så här:

Lilla Curry är en glad och trevlig Papillion, mycket van vid katter och ett hjärta stort nog för varje ny person (eller katt) som hon möter. Hon var lycklig, och ville så gärna träffa den konstiga men söta lilla katten. Men nej. Vi försöker igen en annan dag; på var sin sida nätet från början den här gången!

Först symfonin mot sphynx-tanten Babba, och nu paniken för Curry. Dimma har inga problem med andra människor som vi tar hit, så det känns inte som att hon är otrygg eller rädd. Andra djur däremot verkar vara en svårighet. Vi fortsätter försöka, lugnt och sakta, helt på Dimmas villkor. Äventyr är trevligt, men de ska vara spännande, inte läskiga. Och förhoppningsvis leder de vår sphynx till ännu större - och roligare - äventyr. Lekkamrater är stimulerande på så många plan, och vi önskar att Dimma ska få uppleva detta. Så småningom. Det är ingen brådska.