Hon är här!

Det är overkligt, fantastiskt, underbart. Äntligen.

Hon springer raskt tre varv runt lägenheten, för att sedan hoppa upp i min famn och somna. Hemmavan på mindre än en timme. Jag tar med henne till sängen där vi vilar ihop. Jag går upp före henne, och efter en stund hörs en kattunge jama övergivet. Jag går tillbaka till sängen där hon står och ger mig en förebrående blick. Ge sig av bara sådär! Sen gosar vi järnet. Svårt att säga vem som är nöjdast...

"Lämna ej den kattunge som sover"

Sakta sjunker det in. En ny era har börjat i mitt liv. Dimma-eran.