Sökresultat

Igår gav vi Dimma hennes första bad. Eller ja... För att slippa fylla hela badkaret har vi en liten balja åt henne - i alla fall till att börja med. Vi hällde upp en halv decimeter vatten (lite varmare än ljummet) i badbaljan, och hällde i lite mandelolja. Sen tog vi katten (hellre lite nyvaken än full fart) och ställde ned henne i baljan. Naturligtvis hoppade hon ut direkt och skakade på tassarna i avsmak. Dimma 1 - badbaljan 0. Men hon stod kvar och tittade nyfiket... Dimma 1 - badbaljan 1? Troligtvis var det oljebubblorna som flöt omkring på vattnet som fångade hennes uppmärksamhet. Hon vispade lite med tassen i vattnet då och då, och vågade till och med ställa ned båda framtassarna en kort stund. Dimma 1 - badbaljan 2! Vi tyckte att hon (Dimma, inte badbaljan) var alldeles tillräckligt modig och duktig, så hon behövde inte gå tillbaka i baljan. Jag tog en tvättlapp och doppade i vattnet, och tvättade henne med den. Inga problem. Hon var inte så smutsig, men tvätten var mest för att vänja henne. Sen lindade vi in henne i en handduk, torkade noga, och gnuggade lite extra för att hon skulle bli varm igen. Jag tyckte att hon hade känts lite torr tidigare, så jag tog en tvättlapp med lite mandelolja på och masserade in den på ryggen på henne. Sen tittade jag på tvättlappen. Jaha, är det SÅ man gör när man tvättar en sphynx! På soffan väntade lite extra mys. Under hennes älsklingsfilt hade vi lagt en värmedyna som gjorde sovplatsen extra varm och skön. Där kröp hon ner, och vi bäddade in henne. Fem minuter senare sov hon som en stock. På det hela taget verkade hon nöjd med sitt bad, även om hon inte precis behövde ett bad, men övning ger färdighet. Om inte annat behöver vi lära oss hur man badar en sphynx. Och när hon vaknade en stund senare var hon (hyfsat) ren, varm, och mjuk. Ja - som Askungens bal; alldeles... alldeles underbar!

Vår lilla katt är faktiskt döpt till Dimma, vi hade andra idéer, men när vi såg henne var det ingen tvekan. Hon var en Dimma. Dock får hon ju stå ut med diverse smeknamn; till exempel sötnos, lilla bus, snurpan, gumman, terrorist, gullegos... Det är ju så. De får många namn. Det bästa hittills är när husse just har sopat golvet runt kattlådan, och Dimma hoppar ut ur lådan i ett moln av kattsand. Han tittar uppgivet på henne och säger: "Men hörru du din lilla torskfilé." Jag insåg att jag inte presenterat Dimma med hennes fulla namn; hon heter SE* Homemade Wrinkles Dimma . Hon kommer (uppenbarligen) från uppfödningen Homemade Wrinkles , en uppfödning jag verkligen kan rekommendera. Vi har alltid känt oss trygga med valet vi gjorde - att hämta vår nya livskamrat därifrån. Där finns gott om kunskap, erfarenhet, ansvarstagande och kärlek. Tack för att ni gav oss möjligheten att få ett liv med Dimma! Hälsa gärna på hos Homemade Wrinkles: https://homemadewrinkles.com/ @homemadewrinkles

Äta, leka, sova. Upprepa. Bekant? Alla som haft kattunge känner igen det. Vår fröken äter bra för sin ålder och aktivitetsgrad, råa köttprodukter ett par gånger dagligen ¹ , samt spannmålsfritt torrfoder ² med mycket kött, mindre grönsaker och definitivt inget socker. Och motion får hon, jag lovar! Visste ni att kattungar kan galoppera? Och jagar allt, inklusive sin egen skugga. Energiförbränning i 120%. Som sagt, kattunge. Och varande kattunge så somnar hon plötsligt som ett utblåst ljus. Hon hinner dock alltid ta sig till ett tryggt ställe först - det vill säga bredvid oss. Och sen sover hon, och jag har aldrig sett något liknande. Jag bifogar några bilder nedan så ni får se själva... Japp, helt bedårande. ❤️ ¹ ² Dimma äter nu råfodret (blötmat) Mush för kattungar , och torrmaten Brit Care för kattungar .

"Klappa mig sa jag!" Jag hinner precis sätta mig vid datorn när ett klagande, förnärmat jamande hörs. Dimma har somnat sött bredvid mig i soffan, bara för att vakna och inse att hon är ensam . Oacceptabelt. Hon springer in till mig, stirrar anklagande på mig och jamar tills jag lyfter upp henne och sätter henne i mitt knä. Där sitter hon nu och blir klappad, och jag kör pekfingervalsen med en hand. Använder jag båda händerna - och slutar klappa - jamar hon surt och ger mig en blick värdig en panter. Välkommen till ett liv med en kattunge. Eller kanske, till ett liv med en sphynx... Framtiden får utvisa. Men det var ju inte alls det jag skulle säga. Jag skulle prata om det här: Det är en studsboll, med den charmiga egenheten att byta håll när den studsar. Dimma älskar den. Hon har för tillfället 11 stycken, leker intensivt, och tappar bort dem. Efter grundligt letande brukar vi ha som mest 6 - 7 stycken lokaliserade i taget. Jag tror de här bollarna kommer med inbyggd osynlighetsmantel. Dimma har dock två sätt att leka. Antingen kastar man bollen, hon jagar den, fångar den, och fortsätter dribbla omkring i största koncentration. Men så har hon förmågan som många sliter för att lära sina djur - hon apporterar. Man kastar bollen, hon jagar efter, plockar upp bollen i munnen, och återvänder. Där släpper hon bollen vid ens fötter och tittar förväntansfullt på en. Så då kastar man iväg bollen igen, och hon hämtar igen. Vi kan lätt hålla på i 20 minuter med det här... Information : Från och med i kväll/natt (30/4 -25) kommer sidan byta adress. Den nya adressen kommer vara www.sphynxdimma.se . Denna adress kommer även vara sökbar på Google. I övrigt är det inte så mycket praktiska förändringar. Välkommen imorgon till exakt samma sida, bara på annan adress! Studsbollarna finns på de flesta djuraffärer, tex här: Zooplus , ZOO.se

Det är overkligt, fantastiskt, underbart. Äntligen. Hon springer raskt tre varv runt lägenheten, för att sedan hoppa upp i min famn och somna. Hemmavan på mindre än en timme. Jag tar med henne till sängen där vi vilar ihop. Jag går upp före henne, och efter en stund hörs en kattunge jama övergivet. Jag går tillbaka till sängen där hon står och ger mig en förebrående blick. Ge sig av bara sådär! Sen gosar vi järnet. Svårt att säga vem som är nöjdast... "Lämna ej den kattunge som sover" Sakta sjunker det in. En ny era har börjat i mitt liv. Dimma-eran.

Hur är det möjligt att öppna sitt hjärta så totalt för någon man bara träffat en gång?

Dimma, 10 veckor gammal. Två veckor kvar. De senaste två veckorna har susat iväg med saker att förbereda, men de två som är kvar känns oändliga. Jag längtar så. Och är lite nervös, det erkänner jag. För matskålar och klätterträd och leksaker är ju egentligen helt irrelevant. Det viktiga är förtroende och kärlek, och båda är saker som man måste visa sig värdig. Tror jag att jag kan visa mig värdig Dimmas förtroende och kärlek? Naturligtvis. Annars skulle jag inte skaffat en katt. Men jag är nervös ändå, ok? Titta noga, har ni sett en så fantastisk liten krabat? Kattunge men inte en fluffboll. Avsaknaden av lång päls stör mig inte alls nu, jag vet hur persiko-len hon är. Det finns faktiskt inget egenvärde i päls - det är ju individen som är viktig. (Tårna, kolla tårna!) Russin-pannan, Yoda-öronen och ödlesvansen... Det är inte nödvändigtvis nackdelar. Titta en gång till. (Och titta på ögonen. Vackra blå ögon som ser dig.) Hade du frågat mig för ett halvår sen så hade jag fnyst föraktfullt. Fördomsfullt. I avsaknad av fakta. (Glöm inte den bedårande svarta nosen.) Vi är styrda av yta, utseende. De de facto icke-nakna nakenkatterna avvisas innan de får en chans, för de ser inte ut som alla andra. Och päls eller inte, spelar det roll? Vi är alla individer, oavsett utseende. Titta noga på fotona igen. Det du ser är inte en konstig nakenkatt. Det är Dimma.

Nu är avtalet undertecknat, och handpenningen betald. Lilla Dimma kommer närmare och närmare. ❤️❤️❤️

När jag föreställde mig hur det skulle vara när vi mötte kattungarna önskade jag alltid att jag skulle slippa välja. Att jag skulle bli vald. Men jag visste att det bara sker i undantagsfall. Och jag visste ju i alla fall att jag inte skulle ha den vita kattungen. Två kvar att välja på. Handen på hjärtat - de blir troligtvis underbara livskamrater allihop. Men sen satt jag där. Bestämde mig för att i rättvisans namn hälsa på den vita, och tog upp den i knät. Helt lugn vänder hon upp ansiktet mot mitt, sträcker sig för att komma lite närmare, och bara tittar på mig. Förtrollad av två blå ögon kapitulerar jag. Jag är vald. Dimma, 8 veckor

Alltså, jag skulle ju inte ha ett naken-djur. Ever. (Har du någonsin hållit i en nakenråtta? Som en påse deg med några pinnar i. Hu.) Jag menar, det har ju ingen päls! Vad är det för mening att köpa ett pälsdjur om det inte har päls? Men sakta byggdes det upp en lista i mitt huvud: Nakenhunden Inez är ju både söt och trevlig. Och mysig att klappa. Naken är ju missvisande - de har bara en annan sorts päls. De är ju inte så snygga, i alla fall inte om man jämför med en vanlig katt. Men lite gulliga är de allt... 🧡 Det generella temperamentet spränger alla gränser för vad jag någonsin sett eller upplevt hos ett djur. Vi passerade "social" för länge sen, vinkade adjö och styrde mot nya mål. Fler och fler vittnesmål från släkt och vänner trillar in, alla berättande om djur som var fantastiska, annorlunda, och hopplösa att motstå. De har fantastiska tår! (Det blir till att investera i haspar...) Ögonen sitter precis rätt, så estetiskt tilltalande form, och så vackra. Sphynxen har inte päls som en katt. Den har inte temperament som en katt. Den har annorlunda behov av omvårdnad än en katt. Den jamar inte som en katt. Den har en annan kroppstemperatur än en katt. Den har annan fysiologi än en katt. Den har andra behov i livet än en katt. Så. Vi vill inte köpa en katt. Vi vill köpa en sphynx. Slutligen är det bara en sak kvar att säga. Vi väljer inte ett husdjur för att det ska vara gulligt att titta på. Det viktiga är att djuret har en livsstil och ett temperament som passar oss, och att vi kan erbjuda djuret det som behövs för ett lyckligt liv. Utseendet spelar mindre roll. Och om det slutligen kommer en dag när jag står där med en viftande 3-månaders sphynx i famnen, och vet att den ska tillbringa sitt liv vid min sida... Det kommer att vara den vackraste kattungen i världen.